Gunnars dröm Topp
Egentligen börjar allt med att en ny lärare kommer till den lilla byskolan i Solf. Året är 1936 och läraren heter Gunnar Rosenholm (1912-1999). Rosenholm har ett brinnande intresse för gamla seder och bruk och ber därför sina elever att hemifrån ta med sig äldre föremål. Gunnar drömmer nämligen om att i den lilla byskolan kunna skapa en samling av gamla föremål –ett museum.
”Och mycket, mycket är ännu ogjort. Jag vågar inte ens nämna om allt det jag drömmer om att få till Stundars.”
Gunnar Rosenholm, odaterat brev
En del morgnar kommer Rosenholm till skolan täckt av damm och smuts. Då har nyfikenheten och samlarglädjen drivit honom ut på egna upptäcktsfärder på byns vindar och i gårdarnas uthus. Det här ses inte alltid med blida ögon i stugorna och i en del gårdar blir han till och med portförbjuden. Men idag när vi vet vad resultatet av hans samling blev -Stundars, kan nog många Solfbor hålla med om att nog var det en evig tur att det var just till Solf den unga, färgrika, annorlunda, målmedvetna och envisa Gunnar kom sig.
”Vi kan aldrig få tillräckligt av laggkärl och sängkläder.”
Gunnar Rosenholm, brev 1.4.1989
Gunnar samlade inte bara på gamla saker. Han samlade även på berättelser och historier om folktro och folkliga traditioner i bygden. Dessa berättelser fyllde hans otaliga skrivböcker och hans dokumentation finns idag renskriven på Österbottens traditionsarkiv (nuvarande SLS i Vasa). Om hans sakletande ibland väckte irritation ute på byn, födde hans besök och ivriga lyssnade en positiv förvåning och illa dold stolthet hos byns äldre personer. Tänk att läraren kom på besök! Den förståelse för ’livet på landet’ som Gunnar genom sina intervjuer skapade har varit till stor hjälp vid byggandet av Stundars. En förståelse Gunnar även delade med sig av i ett stort antal tidningsartiklar och böcker.
Solf Museiförening Topp
Låt oss återgå till skolelevernas insamling av gamla föremål. Det gick bra. Väldigt bra. Ja, det gick så bra att lärare Rosenholm sammankallade byborna och presenterade idén att grunda Solf Museiförening. Året var 1938 och föreningen växte snabbt. Redan efter ett år hade föreningen 110 medlemmar och föreningen började drömma och visionera om en egen Solfstuga. Tänk att ha ett hus där alla vackra föremål kunde visas upp! Kriget kom och det blev minsann andra saker att tänka på, men år 1947 var det dags. Då slog föreningen upp dörrarna till ett nytt interiörmuseum på Herrbacken och redan första dagen strömmade 220 nyfikna människor till. Vad var det riktigt som den där läraren och hans gelikar hade hittat på? Tidningsreportern skrev ”Man kände sig glad i museet” och glad var det nog många som kände sig när drömmen gick i uppfyllelse.
Men säg den glädje som varar för evigt …Hyresvärden på Herrbacken behövde så småningom utrymmena för eget bruk och museets föremål flyttades återigen in i uthus och bodar. När den nya skolan år 1952 byggdes i byn och sprängningsarbetet var i full gång flög dessutom ett stenblock in i den uthusrad där en del av de nerpackade föremålen fanns. Nu var man nära att ge upp. Men skam den som ger sig. För visst stod det ett tomt sockenmagasin invid Solf kyrka? Än en gång bytte Rosenholms och elevernas föremål utrymme och år 1958 slogs magasinets dörrar upp för allmänheten. Samtidigt kunde man stoltsera med att vara ett av de första kommunalt stödda museerna i Österbotten.
”Och jag tror, att Du kommer att klara detta. Tungt kan det vara. Men minns att svedan förgår, och verket består.”
Gunnar Rosenholm i brev till Stundars första verksamhetsledare, Peter Båsk 22.1.1992
Den första museibyggnaden på Stundars Topp
Redan i slutet av 30-talet hade museiföreningen köpt upp och flyttat en gammal spannmålsbod till den högt belägna Stundarsbacken ett stenkast ifrån sockenmagasinet. Spannmålsboden fick på 1960-talet sällskap av en väderkvarn och en mjölnarstuga. Så här efteråt kan vi se att 60-talet var drömmarnas och visionernas tid. Rosenholm fick sällskap av Olav Englund, en man med förmåga att väcka talkoandan och tävlingsandan mellan byarna i Solf. Allt fler började tilltalas av ett eget museum, en gemensam angelägenhet, en byns stolthet.
”Helt förskräckt blev jag, då Du antydde, att Stundars börjar få tillräckligt med prylar. Tvärtom, tvärtom, tvärtom”
Gunnar Rosenholm i ett brev 3.9.1989
I en intervju i Hufvudstadsbladet år 1969 uttryckte Rosenholm den gemensamma visionen med orden ”Vi vill göra Solf hembygdsmuseum till något ännu förmer än vad det är idag … i följande skede av museiområdets utbyggnad kommer uppmärksamheten att tillägnas hantverket”. Drömmen var att kunna bygga upp en hantverkarby från 1800-talet med såväl bostäder som verkstäder. Besökaren skulle få intrycket av att husfolket precis lämnat rummet innan han eller hon klev in. Och så satte man igång …
”Häpnadsväckande snabbt växer Stundars. Redan nu är det Svensk-Finlands största hembygdsmuseum. Snart hela landets? Bäva må Fölisön?”
Gunnar Rosenholm, odaterat brev
Stundars rf Topp
Om 1960-talet var drömmarna och visionernas tid var nog 70-talet handlingens och det intensiva talkoarbetets tid. Resultatet av hårt slit och gemensamma handtag var 28 nya museibyggnader på Stundars, allt från lanthandel med postkontor till fäbod med uthus. 1973 bildades Stundars hembygdsförening r.f. och till första ordförande valdes Brage Räfsbäck, ännu en man Stundars har mycket att tacka. Ett 50-årigt kontrakt med Solf församling över Stundarsbacken gjorde att man äntligen kände att nu var Stundars på plats! Nu kunde platsen fyllas med liv och innehåll.
”Vi måste med kraft gå in för att komplettera hantverkarstugorna med de saknade ekonomihusen jämte ’hynsjor’. Först då blir bilden av hantverkarbyn riktig”.
Gunnar Rosenholm i brev 3.12.1986
Hantverkarby och kulturcentrum Topp
80-talet inleddes och för att koordinera och marknadsföra Stundars hantverkarby och kulturcentrum anställdes relativt snabbt en verksamhetsledare på heltid. Peter Båsk blev herr Stundars och tillsammans med Rosenholm fortsatte projekt att planeras och byggnader att föras upp. En medveten satsning på barn- och ungdomsverksamhet gjordes, språkbarriärer bröts, Hantverkaregillet grundades, byggnadsvårdsrådgivning startades och en tvåspråkig barnteater tog form. Hela tiden hamrades och spikades det i alla hörn av Stundars.
”Nog är Stundars ett ’toppenmuseum’. Men glöm inte, att ni skall ta Klosterbackens skalp”.
Gunnar Rosenholm i brev 3.10.1986
Vad såg egentligen herr Rosenholm framför sig när han tänkte på Stundars? Såg han framför sig stugorna, människorna, de skuttande barnen, de japanska turisterna, den rykande klimpsoppan och de berömda syltgrisarna? Kunde han där i sin skolsal föreställa sig doften av tjära, de glada skratten från höskullen, de skimrande såpbubblorna, den stämningsfulla vernissagen eller de välbesökta marknaderna?”
”Detta var nu några påpekanden, framförda med omtanke för Stundars, som utbyggt kommer att bli ett av Nordens förnämsta friluftsmuseer”.
Gunnar Rosenholm 20.6.1982
Låt oss presentera vad Stundars är idag.
Text: Maria Österåker i boken Stundars från 2013
Citaten är hämtade direkt ur Gunnar Rosenholms brev till olika personer som var engagerade i Stundars
