Karta över området

I den lilla gula byggnaden kan du betala inträdet till museibyn. Här får du också en karta över området och dagens program. Sommartid finns personal här medan museet är öppet.

Stundars lekpark är designad tillsammans med det lokala dagiset. Man behöver inte betala inträde för att leka här. Se mer här!

I det här huset bodde poeten Jarl Hemmer som liten när huset stod i Vasa. Här finns idag en beställningsrestaurang och Hemmers minnesrum. På övre våningen finns ett konferensutrymme där det ordnas konstutställningar sommartid.

Den här uthusraden tillhörde skräddaren och hattmakaren Gros i Vasa, men idag finns här Stundars kansli, Lyckans café och en konstateljé för gästkonstnär. Dessutom finns här guidernas och volontärernas klädvind och lager för museipedagogiken.

I huset som en gång var ett tvätteri i Vasa finns nu tidningen Vasabladets gamla redaktion, sätteri och tryckeri. På övre våningen finns yngre men ändå omoderna tryckerimaskiner samt ett fint inrett ”cigarrum”. Tryckerimuseet är öppet enligt överenskommelse. Se mer här!

I Hantverkarhuset finns ett litet men välutrustat snickeri som under kontorstid används för Stundars byggnadsvårdare. På övre våningen finns mötesrum och personalkök. Alla delar kan hyras under kvällar och helger.

I det lilla uthuset finns en rymlig handikapp-toalett. Här kan man även byta blöjor och amma bebisar. Bredvid ligger Stundars egen lilla tvättstuga och textilvårdsrum. 

I den här enkelstugan finns ett mysigt mötes- och umgängesrum inrett i gammaldags stil. Rummet har öppen spis och ett långbord, och det finns ett litet kök och WC på första våningen. På övre våningen har en del av Stundars personal sina kontorsrum.

I den här långa timrade byggnaden fanns det rior i båda änder. Genom att elda i en stor ugn i rian kunde man torka säden på strå. När säden var torr slog man kornen ur axen, och sedan maldes sädeskornen till mjöl. I den ena delen finns idag Stundars lilla loppis.

Under marknader och hantverkardagar kan du köpa kaffe, klimpsoppa eller en av Stundars berömda syltgrisar här. Själva byggnaden var tidigare en del av en uthuslänga i Vasa och har använts för att förvara säd i.

Idag får den här ladan agera vedbod för Stundars många öppna spisar och grillplatser. Bodar av den här sorten användes förr till allt förvara allt möjligt i, så som just ved.

Sommartid gick korna och betade i skogen, ute på öar eller längs stränder och då kunde pigorna sova i fäboden under natten mellan kvälls- och morgonmjölkningen. Idag används Fäboden av Stundars egen bleckslagare och är öppen under hantverkardagar.

Ute på fäbodstället hade pigorna ett mycket enkelt fähus för att mjölka korna i och i vissa fall även göra ost och smör i. Idag är det traktorgräsklipparen som håller gräset kort på Stundars och den förvaras nu i sommarfähuset istället för korna.

I Österbotten blev många sjömän och seglade på världens alla hav. När han var hemma tittade porslinshundarna i fönstret inåt stugan och när han gått till sjöss tittade de utåt. I farstun förvarade han sina fiskeredskap.

Så här väderbitet gråa var alla hus ännu i slutet av 1800-talet på den österbottniska landsbygden. Först då började de rikare måla sina stugor och uthus med rödmylla. Idag finns tvättrum och toalett här för de gäster som hyrt den stora rökbastun.

I rökbastun finns det ingen skorsten. Rummet värms istället genom att man eldar i stenugnen och håller kvar röken så länge att både luft, stenar och väggar blir varma. Därför är insidan sotig. Den stora rökbastun kan hyras av grupper.

Förr skulle varje by ställa upp med en eller flera soldater i kungens/tsarens armé. För sin försörjning fick soldaten den sämsta biten av byns gemensamma marker, en bit ifrån byn. Soldattorpet är ett av Stundars äldsta hus, byggt redan på tidigt 1700-tal.

Gelbgjutaren gjöt allt från bjällror till handtag i mässing eller annan gul metall och namnet härstammar från tyskans ord för gul, gelb. Gelbjutaren som hade sin verkstad i det här huset var dessutom urmakare, kopparslagare, smed och målare.

Föremålen i kopparslagarens verkstad kommer från flera riktiga kopparslagares och kittelflickares verkstäder. Kittelflickaren kunde förtenna kopparkärl så att de höll längre. Det vanligaste kopparföremålet på Stundars är kaffepannorna.

De flesta hantverkare var fattiga och ägde ingen egen mark. De fick bygga sina backstugor och torp på byns gemensamma mark. Ofta hade stugorna bara ett rum, men där kunde det bo stora familjer. I farstun har vi gjort en utställning över tvätt och klädvård förr.

Krukmakarens stuga är en sidokammarstuga med stor farstu, den vanligaste hustypen i norra Österbotten. I kammaren visar vi bäddtextilier och hur det såg ut nattetid när högsängar och utdragssoffor inte var uppbäddade.

Egentligen byggdes den här stugan först som en s.k. fiskarbastu, en fiskestuga man använde ute i skärgården när vägen hem blev för lång. Nu visar den krukmakarens verkstad med drejskivor och brännugn, men också gesällens lilla rum.

De obesuttna, de som inte ägde egen mark, byggde ofta sina små stugor och uthus tillsammans och nästan huller om buller på någon backe. I den mittersta delen finns idag en liten utställning över bondgårdens alla djur.

Alla stensocklar du kan se längst ner på stugorna gjordes troligen av stenhuggaren, som också kunde bygga ståtliga kyrkor och kvarnstenar. I Stenhuggarens stuga brukar det sommartid finnas en liten konstutställning.

Sommartid bor det åtminstone kaniner, getter och höns på Stundars och ibland hälsar hästar på här. Just geten kallades ”fattig mans ko” och var vanliga bland de obesuttna som inte ägde marken de bodde på.

”Kloka gumman” var lite av en helare och rådgivare när det var långt till närmsta doktor, och hon kunde fungera som barnmorska eller utföra koppningar. Koppning var en vanlig kur mot olika krämpor. Hennes stuga har bara ett litet rum och en s.k. fattigmansfarstu.

Nästan varje större gård hade en bastu förr, precis som idag. Där inte bara tvättade man sig, utan rökte också kött, födde barn, tvättade lik och koppade sig. Rökbastun har ingen skorsten utan värmdes av röken, som sedan släpptes ut genom luckorna.

I Österbotten hade de flesta gårdar en egen eller en del i en väderkvarn och malde sitt mjöl själv. Större byar kunde ha en egen mjölnare, som malde åt många bönder. Vattenkvarnar var ovanliga i det platta landskapet.

År 1939 köpte den unga Solf museiförening, som senare blev Stundars rf, en spannmålsbod. Den blev museiområdets första byggnad. Tre decennier senare flyttades sedan det första boningshuset till Stundars, Mjölnarens.

Innan höbalarnas tid torkades hö och gräs ute på ängarna och bars sedan in i lador som den här. Under vintern kunde man sedan hämta höet med häst och släde. Då var ladorna en väldigt vanlig syn i det vidsträckta Österbotten.

Den här lilla backstugan har ironiskt nog kallats både Slottet och Råttfällan i folkmun. Verkstaden är inredd i den lilla kammaren, även om skomakarna oftast vandrade från gård till gård för att reparera och tillverka skor.

Den här byggnaden har timrats upp här på plats under en kurs på Stundars år 2002. I den enda delen kan du se snidaren Torsten Lundmarks små trägubbar. Pärttak som det på uthuset måste bytas ut med 20-25 års mellanrum.

Stugans interiör domineras av en väl använd hyvelbänk och snickarens verktyg. Stugan byggdes av Erik Sassi, som for till Amerika 1886 men dog efter bara 8 dagar i landet. Kvar lämnade frun Johanna och barnen.

Till gårdsgruppen hör en liten matbod med ett katthål i dörren. Där har vi gjort en liten utställning över de matvaror en fattig österbottnisk familj hade råd med, och tillägnat den till Johanna. Maten är inte riktig utan gjord av hobbylera, tyg, tovad ull och grus.

Till ett välbeställt bondehemman hörde en väderkvarn. I det nedre fasta kvarnhuset låg stenarna medan det övre huset kunde svängas efter vinden. Kvarntypen liknar en fågelholk, men den kallas också skatkvarn eftersom delar liknar en skatas stjärt.

I den här boden har det förvarats allt från saltsäckar till byktunnor. Idag använder Stundars personal den för att förvara rekvisita i som vi behöver när vi ska exempelvis tvätta byk med barngrupper. Boden har fått namn av Margit, som länge jobbade som guide på Stundars.

Byns bönder ägde ofta en smedja tillsammans. Smederna var en ansedd yrkeskår vars viktigaste uppgifter var att smida verktyg och redskap för jordbrukets behov. Ässjan och bälgen samt städet utgjorde smedjans viktigaste utrustning.

I stugan bodde Maria Smeds ännu på 1930-talet. Hon försörjde sig med att tvätta och stryka kläder åt stadsborna. Bredvid smedens stuga finns Stundars humlegård. Humlen användes som smaksättning vid bryggning av svagdricka.

Under sommaren kunde gårdens unga kvinnor flytta ut till loft eller bodar. Flickboden var även klädförråd och giftasvuxna flickor prydde gärna väggarna med textilier som de själva tillverkat. När det blev lördagskväll kom kanske byns storpojkar på friarstråt.

I kammaren finns en bleckslagares verktyg samt föremål av bleckplåt. Många av hemmets bruksföremål var gjorda av bleckplåt: lampetter, fickpluntor, muggar, lyktor och leksaker. Grannkommunen Lillkyro är känd för sina duktiga bleckslagare.

Till varje stuga hörde en vedbod, för veden i öppna spisen var den enda värmekällan under många hundra år. Obesuttna ägde ingen egen skog att hugga ved i, utan måste elda med pinnar eller betala en bonde för veden genom att arbeta exempelvis på potatisåkern.

Förr var så gott som alla män duktiga på att snickra till nästan allt man behövde, från vagnar till tunnor. Idag får alla barn och barnasinnade pröva på att snickra i Barnens snickarbod, som byggts i museibyn enkom för ändamålet.

Denna kvarn för att mala mjöl i har fått sitt namn efter sin kjolliknande form. Kvarnen har också en pärthyvel och ett så kallat skrädverk för att ta bort skalet från sädesslaget korn. Kvarnstenarna importerades ofta från Sverige.

Alla större bondgårdar hade många olika byggnader för olika ändamål. I den ena av de här två bodarna har man bevarat mjölk, surmjölk och ost och i den andra säd, mjöl och salt. De stod högre upp för att inte mössen skulle slippa in.

I Österbotten stod byggnaderna på en bondgård ofta i en fyrkant med plank och portar emellan. På gården kunde man då skydda djuren från vargar. I det här huset användes som förvaring och sommarsovrum, idag finns här bland annat ett litet kök.

I vagnslidret förvarade man förr vagnar, kälkar, slädar och kärror. Men här har vi istället inrett gästtoaletter för våra besökare och en egen liten lekstuga där barn och barnasinnade kan leka fantasilekar om förritiden.

Det här var den gamla ladugården, fähuset, där korna och ibland även får och höns bodde under vinterhalvåret. Idag ordnas en konstutställning här sommartid, men Fähuset används också för grupper inom museipedagogiken och som kaffeservering vid marknader.

För att kunna tillverka krut till arméns behov, skulle bönderna förr framställa salpeter genom att koka urindränkt mull i sådana här sjudarlador. För eldfarans och luktens skull stod de en bit från de andra byggnaderna. Båda byggnaderna används idag för förvaring.

Här stod egentligen stallet förr. En rik gård kunde ha flera hästar, eftersom de var det allra viktigaste arbetsredskapet. De drog kärror, slädar, plogar och alla tyngre saker som man behövde transportera. Nu har vi inrett ett lekfähus i stallet för våra lekfulla besökare.

På bondgårdstunet stod ofta också en mindre stuga. Där kunde far- eller morföräldrar bo när de gett över gården till äldsta sonen. Ibland inreddes lillstugan istället till bagarstuga och där hade man storbak några gånger i året. Här görs än idag Stundars syltgrisar.

Den österbottniska parstugan är störst och ståtligast. Även om huset var byggt i ett och ett halvt plan, bodde man endast i den nedre våningen. I farstukammaren kunde också far- eller morföräldrar bo, och i framstugan stod vävstolen.

Vår byskola är från slutet av 1800-talet, men många av föremålen är äldre än så. Här undervisades barn i olika åldrar i samma rum. Läraren bodde i den lilla kammaren bakom skolsalen. Eleverna fick själva sköta uppvärmning och städning av salen. 

I byggnaden finns såväl handelsbod som postkontor. I boden fanns de flesta varor som byborna behövde även om man på självhushållningens tid inte köpte färskvaror. Handelsmannen bodde vägg i vägg med butiken och var av en högre samhällsklass

Här finns vår leklanthandel, där barn och barnasinnade kan leka butik och köpa och sälja olika varor. Det folk mest köpte i lanthandeln förritiden var kaffe och socker, men ibland också tyger, kryddor och tvål.