Långt innan det fanns en läkarmottagning och apotek i varje kommun, så var det till byns kloka gumma man gick med allt från öronvärk till reumatism. Hon var oftast en äldre kvinna som bodde i ett litet ruckel i byn och hon var med vid både födsel och död: hon kunde vara jordegumma och hjälpa till vid förlossningar, men även tvätta de avlidnas kroppar och svepa liken innan de lades i kistan. Båda uppgifterna kunde utföras i den lilla rökbastun här mittemot. Den värmdes av hettan och röken från en stenugn – någon skorsten har den inte – och det var också där som hon kunde koppa sina patienter. Genom koppningen trodde man att sjukdomar och krämpor skulle rinna ut som tjockt och dåligt blod. För andra sjukdomar hade den kloka gumman olika medikamenter och de kunde bestå av allt från medicinalväxter och källvatten till brännvin och kamferolja. Ibland rabblade hon en halvmagisk ramsa över ett sår eller ett värkande knä, ofta med en bön till jungfru Maria i. Andra gånger var botemedlet mera en symbolisk handling, som att låtsas hugga bort smärtan med en yxa. Men om hon faktiskt hade magiska krafter, eller åtminstone kunde koka kärleksdrycker, det talade man inte högt om i byn…
Kloka gummans stuga och rökbastun
