Grått och grovhugget ligger det äldsta huset på Stundars en bit utanför museibyn, som om det inte riktigt skulle få vara med. Och så utanför kände sig säkert rotesoldaten också, när han för mer än 200 år sedan blev tilldelad ett litet, fattigt torp på den sämsta marken byn ägde. Medan Finland ännu var en del av det svenska riket fram till år 1809, skulle bönderna ställa upp med soldater och utrustning till kungarnas många krig. Men när soldaten drog ut i fält var det hans hustru som skötte allt på torpet. Och säkert satt hon efter dagens mödor och tittade ut genom fönstret i skymningen och undrade om hennes man alls skulle komma hem. Bara en liten del av alla soldater överlevde de stora krigstågen. Den vanligaste dödsorsaken var att stryka med i någon av de många sjukdomarna som spreds i fältlägren. När dödsbudet nådde ända hem, visste soldatänkan att hon och barnen snart måste lämna ifrån sig torpet till en ny soldat – eller så kunde hon gifta om sig med den nya soldaten för att få stanna. Torpet betydde ju trots allt tak över huvudet och mat i magen för en fattig kvinna.
Soldattorpet
