Grovt sett fanns det två sorters människor på landsbygden i Österbotten förr: de som ägde jord och de som knappt ägde någonting alls. Lösfolket, som de jordlösa kunde kallas, blev kanske pigor och drängar eller fick hanka sig fram genom dagsverken på böndernas åkrar och potatisland. Kvinnor kunde också tvätta kläder åt andra, plocka lingon eller sälja kråkriskvastar på torget, medan männen kanske samlade mossa och näver till husbyggen. De kunde få bygga små så kallade backstugor åt sig på byns allmänna mark, sådana som de här gråa stugorna runt dig, och i ett rum och farstu kunde det rymmas en familj med sju barn. Föreställ dig hur här kunde ha sett ut för 150 år sedan: fullt av liv och rörelse med småbarn som skrek, gubbar som högg ved, getter som betade runt knutarna, tvättlinor spända mellan husen… Livet var ofta mycket hårt, men österbottningarna har alltid varit ett strävsamt och händigt folk. Många blev hantverkare, timmermän eller sjöfolk. Här i Gråbyn kan ni se krukmakarens, kopparslagarens, smedens, skomakarens och snickarens stugor. Och gelbgjutaren, ja han var dessutom urmakare och möbelmålare.
Gråbyn
