Dihornet med sin hållare, är två skilda föremål med olika ursprung. I den musei-interiör som byggts upp i Mjölnarens stuga på Stundars är
de ändå ett funktionellt par. Dihornet ”totthorne” består av ett urgröpt kohorn
med en skinnbit fäst vid den smala ändan.
Dihornshållaren ”tott-tre” är snidad ur en enda platt träbit som böjts i
L-form och som smalnar av mot ena ändan. I den bredare ändan finns ett stort runt
hål där dihornet ska hänga. Dihornshållarens smalare ända sticks ner mellan madrassen
och kanten på vaggan så att hornets spets hänger vid barnets huvud.
Sofia Fredman från Pane i Östersolf donerade dihornet till
museiförenigen år 1946. I hornets övre kant finns årtalet ”1876” inristat,
ovanför årtalet finns ett litet hål borrat. Hornet har en ”tottspena”
(tutt), i smalare ändan. Tutten av fårskinn är sydd av givarinnan efter gammalt
mönster. Tutthornet kommer från ”Sandis”, Hemming, i Östersolf.
Dihornshållaren är inköpt i en antikaffär i Vasa år 1945. Varifrån
den ursprungligen kommer vet ingen, men den är troligen från vasatrakten. Hållarens
ovansida är dekorerad med inskurna sicksackmönster. På undre sida finns
bokstäverna I.I.A, samt en fem- och en åttauddigstjärna inskurna. Den femuddiga stjärnan (pentagram) som formas
utan att man lyfter på ritverktyget är i den finländska folktron ett magiskt
tecken som använts för att skydda byggnader, kärl och andra vardagsföremål samt
deras användare mot andeväsen, häxor och det onda ögat – i detta fall för att
skydda spädbarnet som låg i vaggan som ju ansågs vara extra känsligt för dessa
onda krafter.
Dihornet fylldes vanligen med komjölk eller välling, och på
en del håll i Österbotten gav man spädbarnen en blandning av vatten och sötat
rågmjöl. Dihornet placerades vid barnets huvud så att det kunde ta sig en slurk
vid behov.
Under 1700-talet började statsmakten fästa uppmärksamhet vid
den stora spädbarnsdödligheten i Österbotten. Speciellt dyster var situationen
i de områden i det relativt välbärgade landskapet där boskapsskötseln var
huvudnäringen, och kvinnorna snabbt efter förlossningen återgick till
jordbruksarbetet. I sin årsberättelse till kungen fäste landshövdingen i
Österbotten Gustaf Piper uppmärksamhet vid det faktum att mödrarna inte ammade
sina barn utan matade dem med hjälp av ett horn som hängde ovanför vaggan.
Redan vid slutet av århundradet var man medveten om att det centrala problemet
med dihornsmatningen var dålig hygien; en stor del av spädbarnen dog antagligen
p.g.a. magsjukdomar som förorsakats av smutsiga dihorn och surnad mat. Maten
kunde också vara för kraftig för den nyfödda. På 1750-talet började man från
samhällets sida propagera för amning av spädbarn, men upplysningskampanjerna
hade föga framgång ute i stugorna och spädbarnsdödligheten hölls på en hög nivå
1800-talet ut.
Dihornet står som en symbol för den stora spädbarnsdödligheten
i Österbotten under 1700 – 1800-talen.
